Tankar och händelser i vardagen

http://kampatillsammans.wordpress.com/2008/01/06/att-steka-hamburgare/

Lönearbete är alltid exploatering. Självklart är arbetsförhållandena mycket bättre för svensk hamburgerarbetare än för exempelvis barnarbetarna i Kina eller Indien. Problemet är dock att vi lever i en värld, där levnadsförhållandena och utsugningen av arbetarna i Sverige och Indien hänger ihop. Vill man åstadkomma en radikal förändring måste man angripa det som kapitalet grundar sig på: lönearbetet. Det centrala för kapitalet är att sätta människor i arbete för att på sätt få dem att skapa värde. Arbetet avskiljs från människan och vi tvingas sälja vår arbetskraft för att kunna överleva. Vår aktivitet blir kidnappad av ekonomin, den vänds mot oss och den separeras från oss. Detta gör att vi tappar tron på att det faktiskt är vi människor som genom våra relationer till varandra, genom vårt eget handlande, skapar världen som den ser ut. Den utbredda känslan av att människor inte kan förändra världen kommer just här ifrån. Känslan av meningslöshet och tristess kan även de härledas från att vår aktivitet har blivit separerad från oss och vänd oss emot oss som en främmande kraft. Marx tankar om att människan realiserar sig genom arbetet har blivit så främmande att den tillhör en annan värld!

Att kommunismen döljer sitt ansikte bakom dessa kamper är något som de aldrig ens skulle kunna drömma om. För dem är kommunismen ett ekonomiskt system som man bygger. Inte en rörelse som föds ur skötet från det gamla samhället.

Man kan se restaurangen som ett kapital i miniatyr. Konflikten i kapitalismen handlar om mer grundläggande saker än skillnaden mellan de som äger och de som inte äger, eller mellan rika och fattiga. Självklart finns det konflikter mellan rika och fattiga, men det är inte kapitalisterna som styr kapitalet utan det är kapitalet som styr kapitalisterna. Klasskampen är inte ett Robin Hood-projekt och proletariatet är inte blott ”de fattiga”. Att säga att kampen handlar mellan ”rika och fattiga” kan tyvärr dölja den grundläggande motsättningen, nämligen det pågående generella motståndet mot lönearbetet och pekar på att problemet kapitalism löser sig när vi blivit av med de ”rika”.

Att han ägde restaurangen och tjänade mer pengar än oss skapade förstås en konflikt mellan honom och oss, men om exempelvis staten tagit över restaurangen eller till och med om vi själva börjat förvalta restaurangen exempelvis som ett kooperativ, så skulle vi fortfarande lyda under värdets tyranni och därför bli tvingade att följa ekonomins och marknadens lagar. Vilket i sin tur skulle göra att de flesta av de problemen som fanns när restaurangen var privatägd skulle finns kvar.

Vänsterns program handlar främst om HUR arbetarna skall förvalta produktionen, socialdemokrater och leninister vill ha statligt ägande medan frihetliga och rådssocialisterna vill att den skall förvaltas av arbetarna själva och båda vill försöka fördela profiten rättvist. Kommunismen handlar självklart om självbestämmande men är främst inriktad på VAD som skall och kan bestämmas. Därför innebär kommunismen förintandet av värdelagen och upphävandet av ekonomin som en separat del av livet. Den skapar en produktion av och för bruksvärden, inte bytesvärden. Det här är en värld utan pengar och profit.

http://kampatillsammans.wordpress.com/2008/01/06/det-ansiktslosa-motstandet/

Visa att man kan, dock inte bete sig kaxigt. Frysa ut och snacka skit om rövslickare. Gå med på det chefen säger och sedan göra annorlunda. Sprida myten om “någon” som förstår inställningarna. Klotter på toaletterna om chefen. Använda de med säkrare anställningar som sköldar.

Lite slutsatser

Det ansiktslösa motståndet handlar till stor del om små vardagliga konflikter och är en kampform som alla kan delta i. På så sätt kan kampformen också motverka hierarkierna som finns inom arbetarklassen - den ger praktiska möjligheter att kämpa tillsammans. Istället för att vänta i evighet på några stora, röda fackgubbar ska fixa allt är det bara att sätta igång själv.

Motivet för den enskilde arbetaren att delta kan variera väldigt mycket. Det kan handla om att man tjänar på det, att man förhåller sig solidariskt med arbetskamraterna eller andra arbetare (t ex de som köper brödet vi bakade), att man drivs av en brinnande politiskt övertygelse, att det görs som personlig hämnd mot ledningen eller enskilda chefer, att det förenklar arbetet eller att det helt enkelt är roligt!

Nationalvänstern har bytt ut begreppet arbetarklassen mot folket som idag ses som mindre kontroversiellt men också refererar till en etnisk grupp. De ser även nationalstaten som en motvikt till kapitalet, som demokratins sista utpost

http://www.arenagruppen.se/ag5/default.asp?cat=arena&id=1656

Fackföreningsrörelsen föddes ur spontana strejker och direkt aktioner, inte tvärtom.

Efter hand kom strejkerna att överta upploppens roll som vanligaste kampmetod för den arbetande befolkningen. Vilket har att göra med lönearbetets utbredning. Båda kampformerna har sina för- och nackdelar och när de kan komplettera varandra blir de som starkast. Upploppen hade den fördelen att de innefattade hela den arbetande befolkningen, och inte bara lönearbetarna. De inte bara infattade utan påverkade också livsvillkoren för hela folket, istället för höjda löner för vissa fick alla billigare bröd. På det sättet var upploppen betydligt mer anti-patriarkala. De positiva erfarenheter folk gjorde av upploppen, solidaritetens betydelse och massans makt, kunde föras vidare till strejkerna.

Förmodligen var kvinnor i majoritet i hungerupploppen. Sossarna bildades av hantverkare dvs bildade och radikala fackföreningsrörelsen av grovarbetare dvs de outbildade.

När det var revolutionsstämning intresserade sig den reformistiska arbetarrörelsen för hur värdet av varorna från den kapitalistiska varuproduktionen skulle fördelas, i en situation där den arbetande befolkningen utan större svårigheter kunde ha lagt hela produktionen och samhället under sin kontroll.

http://kampatillsammans.wordpress.com/2008/01/06/massmilitans-i-1800-talets-sverige/

Klass i kunskapsfabriken - Johan Söderberg

Kärnan i toyotismen eller postfordismen kan sägas vara att uppdraget som förman och angivare byggs in i alla arbetsuppgifter och på alla nivåer. Administrationen av underordning och utsugning är inte längre förbehåller några få, utan upptar en allt större plats i den innovationsdrivna ekonomin. Efterhand som sådana positioner ökar i samhället är det dock oundvikligt att rationaliseringsivern riktas också mot dem som jobbar med att rationelisera. Det är här som taylorismen så att säga slår knut på sig själv. Proletariseringen av hantverksarbetet möjliggjordes genom att beslutprocessen flyttades från utförandefasen till planeringsstadiet, från verkstaden till ritbordet. Men när proletariseringen angriper nästa led, det vill säga produktionen av abstraktioner, blir det svårt att kapsal in beslutprocesserna och skilja kunskapen från kunskapsarbetarna. Den antagonistiska relationen mellan arbete och kapital tycks endast ha förskjutits från utförandefasen till planeringsstadiet.

Är det en slump att samtidigt som arbetarklassens barni högre utsträckning än tidigare får tillträdet till universitet och högskolor så har villkoren för studenterna kraftigt urholkats. Enligt en undersöknings av Föreningssparbanken har studenternas ekonomi försämrats med 40 procent p åfemton år. Det nya studiemedelssystemet garanterar att alla som genomgår en högre utbildning kommer ut på andra sidan med astronomiska studieskulder. Och som Göran Persson en gång så riktigt påpekat: den som är satt i skuld är inte fri”. Det är lätt att misstänka att det nya studiemedelsssytemet handlar mindre som statsfinanser och mer om att kväsa studentradikalismen i sin linda och att discilinera studentera till att anpassa sina studer efter arbetsmarknadens krav. På motsvarande sätt berövas forskarna sina anställningstrygghet och en säker tillgång till forskningsmedel. Hos utbildningskonsulter i näringslivet och hos ledningen för landets universitet och högskolor var riktningen utstakad redan på åttiontalet. [...] Detta menar han (sverker gustavsson, “varför inte lägga ned universiteten?”) har skett främst genom att fakulteternas makt underminerats när finiansieringen
flyttats till stiftelse, uppgradsforskning och EU-fonder. Det kollegiala beslutsfattandet i fakulteterna har därmed ersatts med byråkratiskt toppstyrning över de viktiga besluten om vem som får forskningsanslag. Gustavsson betonar att de försämrade arbetsvillkoren för universitetsanställda inte handlar om besparingar utan om ambitionen hos politiska makthavare och näringslivet att öka styrningen av vilken kunskap som produceras på universiteten. [...] Den dag som universitetslärarnas oarbete objektifieras i mjukvara har ägandefrågan över mjukvaran redan lösts, utan tvekan till universtesledningens eller den externa finansiärens fördel. De anställda kan tänkas svara på utmaningen på två sätt. Antingen i likhet med kulturarbetarnas börja försvara de juridiska rättigheterna över sin intellektuella produktion. Risken med att slå in på den vägen är att hävdandet av de egna immateriella rättigheterna gentemot arbetsgivaren bidrar till konstruktionen av immateriella rättigheter som sådant och det påskyndar sönderfallet av den kulturella allmänningen. En mer löftesrik färdriktningn pekas ut av initiativen med öppna, vetenskapliga journaler publicerade på Internet. Det är framförallt universitetsbiblioteken som är drivande eftersom priser för tidsskrifter har rusat i höjden. Frläggarna kan kräva upp till 100 000 kronor för en prenumuration trots att företagen inte har några konstnader för arbetet med artiklarna. En jämförelse kan göras till Nick DyerWhiteford, som teoretiskt tar avstamp i Michael Hardt och Antionio Negris tankar, när han föreslår att piratkopiering bland lärare och elever är en motstrategi mot komersialiseringen av universiteten. Idealet om fria kunskapsutbyten mellan forskarekolleger, som hackers och fildelare övertog fårn universitetesvärlden, kommer att bli en stötesten när kapitalet försöker att omstrukturera den högre utbildningen.

En lekfull mängd? Greig de Peuter och Nick Dyer-Witheford

1. Interaktiv underhållning illustrera imperiets verksamhet som en “infångande apparat”. Denna autonoma uppfinningskrafts skapelser blev först senare tyglad av större företag - ett uppfågnande som satte mångmiljarindustri i rörelse. Från första stund har den digitala spelindustrin ständigt upptäckts nya lönsamma strategier genom att erövra motspel.

2. För att passa kapitalets transnationella manöveringssfär såsom denna är konstituerad i imperiets tidsålder, sträcker sig spelindustrins företagsorganistaionen ut över “världsmarknaden”. För att tjäna mazimalt på differnetierningen i “rangordningen” mellan arbetande befolkningar i den “globala produktionshierarking”, utförs momenten i spelproduktionsprocessen på platser från Vancouver till Vietnam. Spelproduktionens transnationella arkitektur på minner oss om att världsmarknaden må vara ett fikrtionsfritt utrymme men långt ifrån balanserat.

3. Handlingen, uppdragen och känslosamheten i oräkneliga TV- och datorspel uttrycker och förstärker imperiets militära, ekonomiska och politiska logiker. Spelarens aktiva roll i meningsskapandet behöver inte förnekas för att, som vi gör, föreslå att America’s Army, men sina rekyrterings- och träningsmål, The Sims, med sin simulering av extremt konumstionstänkande, Impossible Creatures, men sina gentekniska experiment, och Grand Theft Auto: Vice City, med sin cynism och sitt våld - alla är skenverkligheter som skapas av och skapar imperiet.

4. Tv- och datorspel exemplifierar imperiets mobiliserings av mimateriellet arbete. Detta är en plats för en nutida “biomakt” som utnyttjar mångfaldiga livsformer - från språket till fantasin - som privilegierade medeloch platser för kapitalistiskt värdeskapande. Det immateriella arbetes begrepp formulerades uprsprunliugen som ett svar på den oerhörda omfattningen i vilken kreativete, kommunkiation, känsla, samarbete och värden “sattes i arbete” i postfordistiska produktionsprocesser. Aktiveteterna att göra och att spela spel kombinererar det immaterilla arbetes omfrång av kvalitativa särdrag: praktiskt vetenskapligt kunnande, högteknologisk skicklighet, kulturell kreativetet, mänsklig sällskaplighet och samarbetsinriktad interaktivitet. Immateriellt spelarbete blottlägger också hur gränsen mellan arbete och fritid suddas ut, samt de tillgänliga immateriella jobbens ytterst ojämna natur.

5. Interaktiva spel är exemplatriska uttryck för “mängeden”. De heterogrna osspositionella genter som är förbundna med mängden använder imperiets verktyg och tendenser, men för att uppnå andra mål, kämpandes inom och mot imperiets sociosymboliska ordning. De immateriella arbetets begrepp inbjuder ocss att värdera de nya arbetsformernas mångfald av möjligheter. Och som vi skall se senare missnöjda spelarbetare nyligen orsakat kontroverser kring exploaterande praktiker, som till exempel övertid, vilket är vanligt inom denna “coola” medieindustri. Dessutom har icke-kommersiella, alternativa tillämpningar av TV- och datorspelande uppstått i antiglobaliseringsrörelsens kontext- från feministisk spelgrafik till spelinspirerade expereiment med decentraliserad motmobilisering.

Motmobilisering:

Spelpirater. Ibland från interna “läckor”.

Om företagen gynnas av principen om arbete som lek, så tas hämnden ut på att principens omkastning där det i stället leks med ägandet. I hela sin motsägelsefulla mångfald visar piratverksamheten att imperiet genom sin mobilisering av immateriellt arbete sätter möjligheter i rörelse som det intek an kontrollera. Konflikten som uppstår i och med denna praktiskt har lett till myntandet av ett nytt begrepp inom spelcirklar - att “foxa” - som betecknar åtalandetr av modifierare som bryter mot upphovsrätten. Denna term härrör ur det första kända exemplet på ett sådant åtal, när 20th Century Fox Corporation krävde nedläggandet av Quake-modifikationen Alien vs Predeator, som byugger på karaktärer från dessa båda filmer. … Modifiering innebär precis som piratkopiering både möjligheter och begränsningar. Genom att lägga beslag på företagets kontroll över spelutvecklandet, skapar modifierare former för autonom produktion. Detta gör modifiering till ett typexempel på uttåg.

Critical Art Ensemble, Molleindustria, Eastwood: real time strategy group.

Digitala examensfabriker -automatiseringen av den högre utbildningen - David F Noble

Den största omvälvningn för de nordamerikanska universiteten under de två senaste årtiondena har varit framväxten av unvirestietområdet som en plats för kapitalackumulatio, en för ändring av den allmänna bilden som bresluterat i att intellektuella aktiviteter systematiskt omvandlats till intellektuellt kapital, det vil säga intellektuell egendom. Två huvudsakliga faser kan identifieras i denna omvandling. Den Första, som började för tjugo år sedan och som fortfarande pågår förde med sig att universitetens forksningsfunktino blev till en handelsvara som omvandlade vetenskplig kunska och ingejörskonst till kommersiellt gångbara produkter som kunde ägas, köpas och säljas på marknaden. Den andra fasen som vi bevittnar i detta nu, för med sig att även universitetens ubildningfunktion blir till en handelsvara där kurser blir till kurspaket och själva unvervisningen till en kommersiellt gångbar vara som kan ägas, köpas och säljas på marknaden. Under den första fasen blev universiteten en plats för produktion av patent och licentser på vilka de hade ensamrätt. under den andra fasen utvecklas universiteten nu till producenter av, och den huvudsakliga marknaden för, upphovsrättsskyddade videor, kurspaket, CD-ROM och webbsidor.

Största förespråkarna de som säljer nätverksprodukter - Apple, Bell, IBM, Microsoft; och universitetens administrativa personal som ser det som en möjlighet att modernisera institutionernas image. Än viktigare så ser den den datorbaserade utbildningen som ett sätt att minska den egna arbetsinsatsen och de direkta underhållskonstnaderna - det vill säga färre lärare och klassrum - samtidigt som instutionernas självständighet underminseras.

Framväxten av universitetsutbildning som en vara kan sägas medföra i hubusak två konsekvenser: dels de som relaterar till unviersitet som en plats för prduktion av varor, dels de som gör universitet till en marknadsplats för dessa varor. Den första uppsättningen konsekvenser väcker traditionella arbetsplatsrelaterade frågor för institutionerna, så som introduktionen av nya prodkutionsteknologier. Den andra påverkar studenterna och växer frågor kring utbildningens kostnader, tvångsmedel, integritet, rättvisa och kvalitet. När undervisningen blir till en vara innebär det att lärare dras in i produktionen och därmed faller offer för samma typ av påtryckningar som arbetare inom industrin utsatts för på grund av onvanifrån tvingande förändringar.I detta sammanhang kan lärarkåren sägas ha mer gemensamt med andra högutbildades histirosiak umbäranden än de vill erkänna. Precis som för dessa genogår deras arbetsplats omfattande högteknologiska förändringar med syfte att minska deras självbestämmanderätt, frihet och möjlighet till kontroll över sin arbetssituation samt förlägga så mycket kunskap om och kontroll över arbetsplsen som möjlight i händerna på administrationen- På samma sätt som skett inom andra inustrier tar ledningen hjälp av tekonlogin för att disciplinera arbetarna, förhindra deras vidareutbvecklinng och tränga undan dem.

I och med att institutioner och kurser frläggs online får administrativ personal allt större inflytande över instutionens arbete och kursernas innehåll och därmed en kraftig ökad möjlighet för administrativ granskning, organisering, övervakning, ordning och till och med censur. Samtidigt så innebär teknologin att arbetstiden såväl som arbetsbördan oundvikligen växer för lärarekåren som redan nu kämpar med teknologin och att via chatrum, virtuella kontorstider och e-post bemöta både studenter och administrativ personal, vilka alla ser lärarna som ständigt kontaktvara. Teknologin har också lett till en mer omsorgsfull administrativ uppföljning av lärarnas tillgänglighet, arbete och svarsbenägenhet.

När instituionerna även gjorde kursmatierla tillgängligt på webben förde det med sig att man tappade kotnrollen över kunskapen bakom och utformningen av kursmaterialt som istället togs över av universitetsmaskinert och förlades hos administrationen. Administrationen befinner sig nu i en position där man kan anställa lägre utbildad och därmed billigare arbetskraft för att leverera tekniskt redan färdigställda kurspaket. Detta gör det också möjligt för administrationen, som gör anspråk på äganderätt till varan, att lansera produktion (kursen) på annat håll, utan inblanding fårn den urpsrunliga formgivaren och utan dennes ekonimiska intressen i åktanke. Köparen av produkten däremot, det vill säga andra akademiska institutioner, kan därmed lägga arbetet på enterprenad, utlokalisera och vara mindre bereonde av de egna anställdas arbete.

Vissa institutioner ställder sig dock skeptiska till at det ens är möjligt att automatisera deras kunskap - vilket är ett korrekt atangade. Kunskapen kommer emellertid automatiseras oavsett invändningarna och konskekvesenrna för utbildningskvaliteten. Återigen så handlar det inte om att ubildningen, utan om att tjäna pengar. Den nya teknologibaserade utbildningen, liksom automatiseringen av andra industrier berövar alltså lärarkåren på dess kunnande, kontrollen över dess arbetsliv, pruktionen av dess arbete och till slut även dess livsuppehälle. I university of california har allt utbilningsmaterial lagts ut online. På york university har tillfälligt annställda blivit tvginade att ge ut sina kurser på video, CD-rom eller på internet för att inte förlora sina jobb. De har sedan blivit anställda för att lära ut sina egna, nu automiatiserade kurser, till en bråkdel av den ekonomiska kompensation de tidigare erhöll. The new school i new york anställer regelbundet utomstående entreprenöer från olika delar av landet, för det mesta arbetslösa doktorander, att utforma kurser online. Utformarna ges inte fast anällningn utan erhåller en anspråkslös enhetlig ersättning och dessutom tvingast de oftast ge nuiversitetn äganderätt till kursen de skapat. The new school erbjuder sedan kursen utan att egentligen behöva anställa en enda person.